Lotta - En Social Error

Under mitt snart medelålders liv har jag haft problem med sociala
situationer. Det beror nog till stor del på mina diagnoser. ADHD
och Aspergers syndrom. Säkert på annat också även om jag inte
ens vet vad det skulle vara. Besvikelserna av att inte hantera ett
privat socialt liv har definitivt en emotionell påverkan.
DET är jag säker på.

Vad jag sällan pratar med någon om är sorgen och frustrationen
över att ständigt kritiseras, förlora vänner och inte veta hur
jag ska få kontroll över mig själv i sociala situationer.
Denna bloggen finns för att jag fritt ska kunna tala om
sådana tabun. Det är så här att ju mer avslappnad jag är
desto större sociala katastrofer inträffar. Jag har naturligtvis
ett behov att få slappna av. Men inte ens i umgänge med
personer med egna diagnoser går jag fri från kritik
(detta är värst avseende mitt privata liv alltså).

Ibland verkar jag ha större svårigheter inom just detta
området än många andra. Även om det inte syns ytligt
på mig. Inte syns direkt utan det krävs ett par dagar i
mitt sällskap för att man verkligen ska förstå?
(Jag är rätt kass på nätet också faktiskt).

Det verkar bero på hur duktiga dessa personer med
egen diagnos är på att mentalisera? Hur mycket de
tolkar mig, om de har förmågan att faktiskt tänka så
långt att jag kanske menar någonting med det jag säger.
Vilket jag inte menar...om jag inte uttryckligen sagt det.
Jag menar YTTERST sällan annat än just det jag säger.
Om någonsin? Det finns inget bakom orden för det allra,
allra mesta... Jag tänker nämligen inte så långt själv.

Är detta så svårt att förstå? Ja, det är det faktiskt. Det
har jag faktiskt lärt mig under mitt nu snart 45-åriga liv.
Den hårda vägen...Jag blir dessutom rädd när folk blir
arga eller ledsna. Ofta vet jag inte vad detta kom ifrån
och jag tycker det var så plötsligt.
Om jag t.ex. avbryter dig så innebär det INTE att jag
inte respekterar dig. Eller att jag inte tycker om dig
eller att du inte är viktig för mig. Det kan t.o.m. finnas
olika orsaker till det. Tänkte jag skulle nämna några.
Jag hoppas du kan förstå.

Jag kanske impulsivt avbryter p.g.a.:


1. En bristande impulskontroll?

2. Jag kanske har så "slow processing" i hjärnan
att jag bara hör vad du säger men det har inte blivit
förstått ännu. Ibland köper jag tid genom att be dig
upprepa vad du sade...för att jag ska få tid på mig att
förstå och ibland är det så att jag kanske aldrig förstår
eller kanske inte förrän om 1-2 veckor) Ibland kan jag
återkomma flera veckor efteråt för att jag plötsligt
förstått vad du sade sist (jag har då spelat filmen i
mitt huvud om vad vi upplevde..om och om igen).
De som känner mig väl har nog alla varit med om
detta. Jag har inte ens prestige i sådana lägen och
kan t.o.m. erkänna om jag haft fel...

Detta brukar förvåna en del. Inte mig...jag är rätt van
så att säga.. Jag är faktiskt ovanligt benägen att ändra
mig om jag tycker en annan åsikt är bättre och mer
logisk än min tidigare.

3. Jag inväntar min egen förståelse innan jag reagerar
och eftersom jag har svårt att visa vad jag egentligen
känner så uppfattas jag som ignorant? Jag ser antagligen
helt blank ut och opåverkad ut i dessa lägen? Egentligen
är jag troligtvis mest förvirrad. Jag har tolkat
fel så ofta att jag blivit rädd med tiden. Blivit rädd för
feltolka alltför mycket. Detta har blivit värre med åren.
Värre efter varje gång jag misslyckats socialt men varje
situation är ny och jag vet iallafall inte hur jag ska göra
just i den jag befinner mig i. Bara kanske märker att du
plötsligt blir arg. Eller inte märker något alls.

4. Jag tror inte jag reagerar alls ibland p.g.a. att jag inväntar
mer information eller att du ska berätta mer. Får jag ingen
så frågar jag kanske något som du finner vara helt
irrelevant. Kanske vet jag inte vad jag ska säga...då styr
jag konversationen genom att prata om vad som helst.
I tron att jag har kontroll. Det har jag ju inte ändå. Eftersom
jag ändå uppfattas som ointresserad eller ännu värre ignorant,
elak eller kanske ointresserad?

5. Jag kanske är så detaljtänkande att jag måste
fråga dig om någon detalj. För att jag ska förstå
vad du menar. (Jag behöver många detaljer och
dessutom behöver jag förstå ALLA dessa detaljer
för att jag ska komma till någon slags helhet
även i tankarna och förståelser.

6. Jag har ett dåligt inre språk. Jag tänker högt
och i viss mån dirigerar och självkorrigerar jag
mig själv på detta vis som alla andra gör tyst i
huvudet. Ni råkar bara ha en bättre utvecklad
inre röst. Jag upplevs som ett ego som dessutom
avbryter. Egentligen kanske jag bara tänker högt.

7. Jag har svårt att komma på att du inte vet
vad jag tänker. Att du har egna tankar som kan
vara helt annorlunda än mina dessutom. Jag tror
ärligt att folk vet hur jag menar...jag vet idag att
det inte är så men jag verkar ändå inte ha
automatiserat den tanken. Alls...

8. Jag känner inte av att du blir irriterad ens när
jag avbryter förrän du kanske skriker..eller blir
tydlig på ett vis jag känner igen. Jag förstår inte
heller hur min egen monolog irriterar. Jag kanske
inte ens märker att jag har en förrän någon påpekar
det

Det gör så väldigt, väldigt ont att inte hantera detta.
Jag försöker hitta strategier men det är mycket svårt.
Även för mig. Trots att jag är välutbildad
Jag tror jag är nära att hitta en. Men den är inte optimal
men kanske det enda jag kan göra. Ha FULLSTÄNDIG
kontroll på mig själv i alla sociala situationer. Jag
måste ha sådan koll att jag antingen pratar eller inte pratar.
Jag har sällan ett mellanläge mer än en kort stund nämligen.
Det här gäller alla lägen. Även på nätet t.o.m.

Jag skissar på hur jag ska göra. Jag har många strategier
jag använt mig av som inte fungerar. Denna gång är jag
noggrann. Jag återkommer när jag vet hur jag ska
kompensera detta. Jag hoppas jag kan. Motivationen är
enorm. Bara lösningen som denna gång inte är den lättaste.
Jag har funderat ett helt liv...

Kom gärna med tips om du erfarit något liknande och löst det.


Lotta Abrahamsson

Det är för människorna jag gör det...

Varför reser man land och rike runt?
Varför envisas jag år efter år att försöka
förmedla kunskap som inte ens alltid tas
emot (även om den oftast gör det).
Varför går jag ganska ofta över mina
egna gränser för andras skull?

Jo...för att jag bryr mig. För att jag ibland
inser att jag gör någon slags nytta. För att
jag tror att det är viktigt. Varje vecka tvivlar
jag igen. Hjälper jag verkligen? Är det rätt
information jag ger. Är det så viktigt då?
Det just jag har att säga. Kan människor
förstå vad jag vill förmedla?

Kan de känna värmen, för dom, inom mig?
Trots att jag inte alltid har förmågan att visa
den utåt. Jag har svårt att spela berörd och
för att det ska synas måste jag verkligen ligga
kvar i känslan länge. Det innebär inte att jag
inte är berörd.

Jag är mycket berörd.

Berörd av alla individer som inte mår bra.
Både personal och elever/patienter/klienter
samt givetvis familjerna.

Alla frågor jag får där jag förstår att man
letar lösningar och inte alltid funnit dom.
Bakom varje fallbeskrivning, bakom varje fråga och
bakom varje utvärdering finns verkliga människor.

Det är för människorna jag gör det.
Ni är alla lika viktiga. Bara så ni vet...om jag inte
alltid förmedlar det.


Lotta Abrahamsson

Hösthälsningar

Det är ett fantastiskt höstväder ute och jag har

precis blivit frisk och smittfri från min influensa.

På onsdag kör det igång ordentligt och sedan är jag

mest på resande fot fram till i början av december.

Vi ses därute i föreläsningssalarna....:)

Hösthälsningar

Lotta

Bra med bokningar i höst

Tycker att jag borde ha mer att skriva än om dagens
bokningsläge (rätt trist ämne egentligen). Fast efter en vecka med
influensa finns inte mycket kraft kvar. Har nog inte varit så här
förkyld sedan jag var under 15...Den bet denna influensan kan
jag lova.

Det är någon slags influensa har man konstaterat. Man testar
ju inte mig i onödan eftersom jag inte tillhör någon riskgrupp.
Däremot har jag fått beskedet att jag har en "virusinfektion
av influensatyp"..skratt...tror det är svininfluensa jag då jag
haft alla symptom och har dessutom nyss varit utomlands.
Helt säker kan jag ju däremot inte vara... Det kändes inte
helt rätt att åka hem med buss efter läkarbesöket.

Nåväl, oavsett vilken influensa jag än haft så får jag väl
troligtvis aldrig just den igen iallafall. Fast har man nu haft
svininfluensan så kan det ju kännas rätt onödigt att
vaccinera sig för den....

Bokningsläget var det ja...FANTASTISKT bra och tydligen
i topp jämfört med kollegor i branschen. Otroligt roligt och
det allra roligaste i höst är att fler och fler börjar bli såpass
utbildade att jag utmanas oftare och oftare av åhörare.
SÅDANT gillar jag..:) Dels för att bättre kunskap hjälper
så många till ett bättre liv men faktiskt också för att jag
triggas positivt av mer frågor och undringar av åhörarna.

Så sammantaget ska jag vara mycket nöjd...eller hur!!
Någon kris har jag faktiskt inte riktigt känt av än på
det sättet jag förstått det slår för många andra.

Ta det som ett gott betyg på god kvalitet skrev en
facebook-bekant. Ohhh törs man det, tänkte jag...
Jag har ju fortfarande så mycket mer jag vill lära mig och
kunna delge andra....så jag tycker att jag vill ge MER.
Jag sitter också ofta på kunskap som jag aldrig hinner
delge. Tiden räcker ju inte..:)

Det kommer, det kommer...Ju högre folks kunskapnivå
blir desto högre nivå kan även jag ha på mina utbildningar.

Nu ska jag krya på mig och hoppas ni alla har en fin helg.

Lotta Abrahamsson

Människor förvirrar

Ibland blir jag sådär fundersam igen.
Jag tycker folk är underliga bara. Jag begriper mig
fortfarande inte på det där med sociala koder. Eller
vilka konstiga saker som verkar "normala".


Jag har inga problem med jobbet. Det är privat det
idag uppstår problem. När jag bara ÄR. Jag orkar
faktiskt inte vara socialt korrekt eller normativ även
privat. Vad jag ofta märker är...att vara som just jag
fungerar inte. Jag blir inte förstådd. Jag förstår inte
andra. Det fungerar inte...


Nu har jag som 44-åring kommit mycket långt med
min egen självkännedom men det känns iallafall alltför
ofta att jag saknar den där sista pusselbiten...att klara
av det privata. Att naturligt veta HUR man gör i de privata
relationerna. Hur flyktiga eller nära de än må vara så
uppstår det alltid situationer jag inte bemästrar. För ofta
egentligen för att det ska kännas hälsosamt.


Att klara av att ha en partner eller riktigt nära vän
men samtidigt fortfarande kunna vara helt mig själv.
Att få känna mig som en självklar del i något sammanhang
som INTE är direkt jobbrelaterat.


Kanske är det en utopi? Kanske har ingen det så faktiskt?
Jag vet inte. Vet ni?


Kanske är det helt enkelt dags att skaffa hund igen?




Lotta Abrahamsson