Facebook - Är det bra?

Ja, för mig är det ju det.

Idag hade jag en diskussion med en en närstående (som inte läser mina FB-inlägg så frekvent som jag kanske önskar) och en person till.

Eftersom jag ofta kommunicerar bättre på FB än rent verbalt så blir jag irriterad när denne inte läser vad jag de facto säger (skriver alltså). För i mina ögon så PRATAR jag då. Har man inte läst vad jag skriver så missar man egentligen väsentliga delar av mig. För det är INTE så säkert att de kommer verbalt i samma veva. När man inte läser mina tankar (det skrivna) så är det lika oroande för mig som om man inte lyssnar på vad jag säger med ord, i verkligheten.

Någon kom med den ljusa idén att man kanske ska undvika sms eller skriftliga tankar delar av tiden i en av våra diskussioner. Jag fick nästan panik och tänkte att människan måste skämta, medvetet provocera eller också har hon inte fattat hur viktig skriftlig/visuell kommunikation är för personer med Aspergers syndrom? Eller var hon verkligen så okunnig?

Det skriva ger mig en ytterliga en möjlighet med en alternativ kommunikation, en möjlighet till delaktighet och gemenskap på MINA villkor. Villkor JAG hanterar bäst.

På Facebook "finns" ni på riktigt (ofta med kort och allt)..ni är inte abstrakta och jag måste inte föreställa mig er. Ni finns helt enkelt. Tyvärr gör ni inte alltid det annars. För jag får inte ihop det faktum att jag känner er, att ni finns just nu och att jag kanske ska höra av mig, gratulera er, använda er som ett nätverk (mina kunder riskerar ju ingen merförsäljning direkt) eller att ni faktiskt ens finns att tillgå som resurser/vänner.

Jag slipper också se på er och krångla med ögonkontakt (värst med er som jag inte känner så väl). Sedan kommer det riktigt häftiga. När jag skriver något så reflekterar jag. Jag drar slutsatser jag annars sällan gör. Jag går vidare i mina tankar även kring min egen emotionella förmåga och hur det kan se ut för andra. Saker jag sällan ens kommer på annars. Att andra kan ha egna eller andra tankar av det jag säger eller gör (eller överhuvudtaget). Facebook blir som en reflektion på schema.

Sms och Facebook HAR revolutionerat mitt liv. Jag läser och kommunicerar ut vad jag tycker/känner. Jag kommenterar, skriver och framförallt både lär mig och reflekterar så MYCKET lättare. Annars är jag egentligen ganska dålig på detta med en automatisk och ha regelbundna reflektioner.

Ni känner kanske igen läget där man kommer på saker när man säger dem. Plötsligt så har man en lösning när man uttalar något högt. Men när man inte ens kommer på att man ska säga saker till folk eller reflektera så blir just sådant svårt. Framför allt avseende sociala situationer. Allt blev så fantastiskt mycket lättare när Facebook kom.

Jag förväntar mig inte alltid omedelbar respons men jag förväntar mig en respons vad det lider av de som står mig nära (av andra förväntar jag mig faktiskt ingen alls.) För det jag skriver är precis lika viktigt ibland som det skulle sagt verbalt.
Däremot blir det ofta i form av tankar och är inte gjutet i sten därför. Man kan säga att det i viss mån ersätter mitt rätt svaga "inre tal". Hur säker jag än låter när jag både talar och skriver (för det gör jag tydligen) så finns det alltid ett utrymme för utveckling och omprövande av mina tankar.

Men nu till det jag egentligen försöker uttrycka. Kan man inte acceptera att jag kommunicerar i viss mån annorlunda än de flesta så har man inte fattat mycket om mig egentligen. Ge er då inte på problemlösningar utan att ha förstått vad mitt beteende handlar om. Det kan bli väldigt fel då...

Till slut vill jag bara dela med mig av en personlig liten anekdot. Min son hade ju stora svårigheter med sin kommunikation som yngre och tillhörde de barnen som aldrig berättade NÅGOT om sin skolvardag. Skulle man få reda på hur han mådde så fick man "leka tusen frågor" och formligen "dra" det ut honom. Han fattade inte ens varför han skulle kommunicera ut saker verbalt och detta var ju bekymmersamt i många lägen. Men jag glömmer aldrig när han fick sin första mobiltelefon. Han måste varit runt 9-10 år då.

När han inte var hemma så tyckte han mest det var obehagligt om jag ens ringde och kunde inte alls integrera mig och livet hemma med t.ex. livet hos mormor eller pappa (när han var där). Men med mobilen kom vår första ömsesidiga konversation i ett sådant läge (normalt lade han helst på om jag ringde och tyckte att jag störde..). Likaledes kunde han lyfta på luren hemma och säga till främlingar "Du stör!" och lägga på (utan att veta vem det var ens).

Jag frågade iallafall då på sms (för första gången) hur han hade det och han SVARADE. Han svarade "Hej mamma! Jag har det riktigt bra. Kram H.."

Jag vet inte om någon kan förstå den lyckan när ens barn äntligen KOMMUNICERAR ÖMSESIDIGT när de de facto inte är på samma ställe som du själv. Känslor dessutom....:) Då förstod jag. Eller jag började iallafall förstå vikten av en alternativ kommunikation.

All sorts kommunikation är viktig och det är viktigt att vi lyssnar på varandra. Det kan bara se lite annorlunda ut. Vi får inte lägga en värdering i vilken sorts kommunikation som är det "rätta". Vi kan undervisa i nyttan med olika sorters kommunikation och lära ut varför det ser så ut. Men en människas grundläggande kommunikationsstil har vi faktiskt ingen rätt att ens försöka modifiera. Bara att optimera.

Innan Jul-tankar
från Lotta