Musik kan som alla vet användas för att koppla av, peppa upp sig själv, klara hjärtesorger och mycket, mycket annat... De flesta verksamheter har råd med en CD-spelare, om inte alla. Eller varför inte Spotify/Youtube på datorn som dessutom är helt gratis. De flesta datorer har högtalare idag.
Lägger till några länkar från Youtube för att visa lite av vad musik kan göra...
Avslappning:
Uppeppning:
Hjärtesorg:
Barnen de fantastiska(inspiration):
o.s.v o.s.v.
Musik ÄR verkligen fantastiskt.
En annan av mina många favoriter som avslutning...
Hoppas din sommar är fantastisk!!
Lotta
Ett litet tidsdokument av utveckling för mig själv samtidigt som jag vill informera och utbilda via nätet. Jag lyfter det jag finner intressant inom mitt arbetsområde (autism, Aspergers syndrom och ADHD). Men jag lyfter även annat av intresse. Orädd, opålitligt opolitisk, rolig och snäll är nog egenskaper som brukar tillskrivas just mig. Välkommen hit!/Lotta
tisdagen den 29:e juni 2010
söndagen den 20:e juni 2010
Kärleksfulla förebilder
Jag har, liksom halva svenska befolkningen, följt detta bröllop mellan Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel. Visst var det romantiskt. Även den mest förhärdade republikanen i min närhet fällde en tår och gillade plötsligt (och tillfälligt?) monarkin. Jag vem gör inte det en sådan dag? (foto:scanpix)
Det som slagit oss alla är nog den kärlek och respekt Victoria och Daniel visar varandra. Med vilken värme vi även under åren sett Victoria behandla alla människor med. DETTA är förebilder som vi behöver.
För en vecka sedan hade jag förmånen att få bevista en föreläsning med Jane Goodall. Hon som under 50 år, mot de flesta odds dessutom, arbetat med vilda chimpanser i Afrika. Hon sade något som fastnade hos mig. Genom åren har hon funderat mycket kring vad som behövs för att vi ska kunna bygga upp vår jord igen. Hon har bevisat att det går att återställa regnskog men att det kräver en speciell sorts människa. En människa som går sina egna vägar. En sorts människa som inte lyssnar när alla andra säger "Det där kommer aldrig att gå..". En människa som inte har ett "benbrott" mellan sin vishet och kärlek/omtanke för andra.
Idag präglas kanske mycket i vård, skola och omsorg av "benbrott". Vi har kunskap och vishet (eller den finns faktiskt tillgänglig för oss om vi vill lära) men denna vishet är inte alltid i samklang med vår kärlek och omtanke. Personlighen tror jag att i det normativas namn görs många dumheter. Låt oss istället försöka behålla vår genuina kärlek och sympati för människor som behöver oss istället för att försöka "se bra ut" inför kolleger eller ett ännu större normativt kollektiv. Våga stick ut! Våga var den som talar för de som behöver det. Våga säg ifrån!
Filosofen Martin Buber skrev något tänkvärt (bland mycket annat) som jag satt och funderade kring just igår kväll:
"A person cannot approach the divine by reaching beyond the human. To become human, is what this individual person, has been created for."
Kanske är det så att vi bara behöver lära oss att vara humana? Att vara människor. Är det så enkelt? Ja, jag tror det. För när man går på sin magkänsla, när man kanske gör "tvärtom" mot vad alla säger för att det känns fel annars, så är det påtagligt ofta rätt. Det rätta är ofta ovanligt enkelt.
När 6 av 10 elever med Aspergers syndrom inte kan vara i skolan så behövs allt ovanstående. Det visar tydligt på att skolan inte alltid klarar av sitt uppdrag. Kan det vara så att alla metoder/strukturer i världen inte kommer göra en skillnad utan att det i själva verket handlar om metod/strategier och SAMTIDIGA grundläggande värderingar om människors lika värde? I kombination. Grundläggande värderingar som gör att vi inte enbart prövar metoder som kollegorna gillar när vi egentligen känner att vi skulle vilja pröva något annat? Att vi ibland behöver vara den där personen som säger ifrån? Som vågar pröva annat, när det vi har idag faktiskt inte fungerar. Det handlar faktiskt om något så enkelt som att inte ha prestige. Ingen är den andra lik och fungerar inte det ena så måste vi vara mer flexibla i tanken. Att tänka att det också finns andra strategier/metoder som kanske skulle fungera bättre just för just den här eleven. Det är kärlek och omtanke i kombination med vishet.
Jag tror det är dags att vi, som Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel börjar visa att det är kärleken och omtanken om varandra som ändå är det som måste komma allra först. Visheten och kunskapen om hur man är en prins kan man uppenbarligen ofta lära sig.
Bry er inte om ifall kärleken och omtanken inte är allmänt accepterad. För hur populärt tror ni det var hos det rigida, etikettfyllda och prestigefyllda hovet att de tu skulle gifta sig i början? Detta brudpar har visat att kan de så kan faktiskt vi andra också. Vi kan välja kärleken och omtanken före annat och SE så vackert det blev.
Lotta Abrahamsson
lördagen den 19:e juni 2010
Medicinera ADHD kräver erfarna och kunniga läkare!
Har funderat en del de sista åren. Får en massa frågor om medicin mot ADHD (centralstimulerande preparat som metylfenidat (Concerta, Ritalina) samt dexamfetamin (Metamina) - de amfetaminpreparat jag ätit. Hur det är o.s.v. Jag hör också att många ger upp väldigt lätt när de väl börjat medicinera. Jag har förvånats och undrat varför men tror mig idag ha en del av svaret nedan. För mig har medicineringen varit så positiv så det finns en del jag vill förmedla.
Tänker att det var ju lite synd att jag inte fick medicinera mot min ADHD som yngre. Kanske hade mitt liv varit mer stabilt då? Mitt liv har varit bra men sträckvis varit extremt ojämt och det har tagit av min energi på ett ibland obarmhärtigt vis.
Den första dagen jag tog centralstimulerande medel fattade jag nog inte vidden även om jag direkt förstod att detta var något stort. Jag kände mig plötslig pigg, kapabel och handlingskraftig, vilket var ovanligt till vardags för mig. Livet kändes liksom klarare och med risk för att detta låter konstigt, så var det som om jag såg färger tydligare t.o.m. Det var inte så suddigt längre helt enkelt. Men när medicinen gick ut så somnade jag... och nu kommer jag till det jag funderat på så länge...
Det tog mig tre månader att ställa in Concerta (som var det första preparat jag använde). Det var ett rent helvete dessutom. Jag tyckte läkaren var underlig som vägrade att tala om vilken dos som jag skulle ta överhuvudtaget mer än den lägsta ingångsdosen. Jag ville gärna ha en noga utarbetad plan på upptrappning och en exakt dos som sedan skulle passa just mig. Vad han redan visste var att den dosen existerar inte utan är extremt individuell. Varje dag fick jag fylla i ett papper på hur jag mådde, hur och när jag fick en rebound-effekt (den effekten man får när medicinen går ur och som kan ge värre symptom än man vanligtvis har omedicinerad t.o.m.) Just denna rebound-effekt gav för mig en tydlig hänvisning att jag behövde mer medicin. Då behöver det fyllas på.. Rebound är INGEN lek. Den är hemsk.
Concerta skulle fungera LÄNGE sades det och det visade sig i mitt fall inte stämma ett endaste dugg. Så är det säkert för de flesta men Så var det inte för mig...Tog jag medicin på morgonen så var den overksam vid 12-13 på dagen. D.v.s. ca 5-6 timmar senare. Inte speciellt praktiskt om man arbetar med utmanande elever, vilket jag gjorde på den tiden. Mest för att jag höll ju på att somna ibland, blev rörig men också för annan reboundeffekt, att bli extra lättretlig. Det var ju uteslutet med mitt yrke. Att med affektsmitta dra igång sin egen elevgrupp är ingen bra idé. Ganska snart så fick jag fylla på med Concerta mitt på dagen samt även öka morgondosen. Problemet var bara att om den ökades för mycket på morgonen (för mig från 36 mg och uppåt) så blev jag ju snarare speedad och darrig initialt samt var nästan "väck" rent mentalt. Helt utan kontroll ibland t.o.m. vilket ju var det motsatta syftet. Dessutom gick ju medicinen jag tagit på eftermiddagen ur redan vid 18-tiden på kvällen. Lagom till när jag kom hem och skulle vara en tålmodig och rar mor...*harkel*.
Jag började istället fylla på morgondosen (Concerta - som är metylfenidat) med Ritalina (samma sak men mer snabbverkande) från lunchtid. Läkaren ville helst inte att jag skulle ta en kvälldos då det påverkar insomningen negativt för många (och jag redan sedan många, många år hade problem med just insomningen). Men det var ju omöjligt om jag inte skulle vara en rent grotesk mor var kväll vilket blev ett faktum under en kort tid då jag var utan medicinering den tiden helt enkelt. Det var obehagligt att känna att man betedde sig som en riktig "Ragat-mamma" och inte hade en tillstymmelse till impulskontroll plötsligt. Jag sade ifrån på skarpen för mina egna barn var faktiskt viktigare än jobbet, när det kom till kritan. Då gick jag över helt till Ritalina för att själv kunna reglera så jag inte fick någon rebound alls och tog alltså även en kvällsdos för att kunna vara en bra mamma samtidigt. Som mest var jag uppe i 10-12 tabletter, extremt krävande och långa arbetsdagar (nomalt var doseringen 8-10 tabletter). D.v.s. Ca 100-120 mg vilket var vad jag behövde en anstängande dag. Jag har sällan vägt över 50 kg bör tilläggas.. Nu FUNGERADE jag!!!! Jag fick ingen maxgräns på hur mycket jag skulle ta utan jag skulle ställa in själv (i samråd med läkare förstås men då ofta i efterhand t.o.m. Fast vi sågs ju extremt ofta å andra sidan).
En alternativförklaring till min reaktion på Concerta kan också vara att det jag upplevde var att jag fick för mycket medicin den tidpunkten av Concertan? Effekten är snarlik en rebound faktiskt. Utsöndringen av Concerta är nämligen på topp just den tidpunkten... Oavsett vilket så fungerade det inte och jag tror mer på alternativ ett med tanke på hur hög dosering av Ritalina jag senare hade.
Att i detta läget drabbas av ett uppehåll (p.g.a. att man, som många berättar för mig, inte får sin medicin i tid för läkar- eller eller licensansökningskrångel) är INTE att rekommendera. Då får man ibland börja om från början. Jag är mycket glad att jag slapp det iallafall.
Jag kunde arbeta och vara mamma samtidigt. Jag klarade av socialt umgänge lättare(även om just den biten inte var den största skillnaden jag märkte tyvärr liksom mentaliseringen vilken förändrades enbart delvis). Det var dock ändå ett smärre mirakel faktiskt!!! De exekutiva funktionera blev påtagligt förbättrade och med en samtidig arbetsminnesträning ökade arbetsminnet dramatiskt. Jag fick dessutom ett tidsperspektiv. Ett sådant hade jag nog aldrig haft förut..inte i jämförelse med det jag nu fick iallafall.
Någon ökad mentalisering blev det givetvis. Jag hängde med lite mer och kunde säga ifrån mer. Jag läste sociala situationer lättare eftersom det inte gick lika fort i huvudet längre. Det var inte lika suddigt även där. Tyvärr gjorde det ju inte att jag automatiskt förstod allt VAD folk menade ändå eller vad de ville med sina kommentarer. men jag hängde med tillräckligt m,ycket mer för att nu för första gången inse vad jag också missat. Jag har ju ett utmärkt långtidsminne och nu började jag också känna en sorg för det jag tidigare missat. Sorgen i detta läget talar få om och är något jag anser behöver uppmärksammas mer och tas på allvar. Jag minns några veckor där då jag var mycket ledsen och jag är tacksam för en tät läkarkontakt i det läget. Detta gjorde att jag kunde prata mig igenom detta ganska fort och gå vidare med mitt "nya" liv.
Den första tiden när jag ställde in träffades vi, som sagt, ovanligt ofta. Nästan en gång i veckan t.o.m. doktorn och jag. Jag minns irriterade samtal där jag skällde på honom och tyckte han skulle tala om minsann vilken dos jag skulle ta. Han kunde ju det här och var väl faktiskt läkare, gudbevars? Hur lång tid skulle detta ta gentligen? Det blev ju nästan värre än innan ibland... Det skulle vara lättare för mig, ansåg jag då om jag fick allting serverat men jag hade fel. Han hade helt rätt i att det var jag själv som kunde märka vilken dos jag behövde. Jag var experten på min egen inställning. Han hade ju dessutom en god koll i dagliga anteckningar från mig samt regelbunden testning via webben. Senare när även släktingar diagnosticerats och ätit samma preparat har jag insett att förbränningen i just min släkt verkar vara mycket hög. Även mycket unga släktingar har haft mycket höga doser av Concerta/Ritalina.
Sedermera infördes även blodtryckskontroller och än idag (jag började medicinera 2003) gör jag regelbundna tester på nätet för att mäta effekten av medicineringen.
Det fanns en effekt av Ritalina som jag ogillade (detsamma gäller egentligen Concertan). När medicinen gick in i kroppen upplevde jag det som en kick-start (jag menar inte som en drogeffekt eller uppvarvad utan mer som en snabbare aktivitetsökning än kroppen hängde med i) och jag gick upp i aktivitet ganska markant och plötsligt. Tvärtom när den gick ur och lägg då till en rebound-effekt också. Jag kunde faktiskt somna ibland också. (Då var jag ju iallafall inte elak och fräste åt någon) Lite opraktiskt, minst sagt...
Jag började istället med Metamina (dexamfetamin) för att se hur det preparatet fungerade och Hallelujah!! Det hade samma positiva effekt som Ritalina fast utan de obehagliga upp- och nedgångarna (nackdelarna). Har man ADHD så är ju upp- och nedgångarna inte direkt det man är ute efter. Det är ju de samma man faktiskt vill slippa. Inte öka med en medicinering.
Ja, vad är då det bästa råd min erfarenhet har att förtälja? Jo, tricket är att hela tiden vara medicinerad under vaken tid (eller tid där jag verkligen behöver vara medicinerad snarare. Är jag ensam på en skärgårdsö behöver jag ju inte medicin i samma utsräckning som om jag ska träffa människor eller lever där vardagskrav existerar). Att aldrig hamna i en rebound igen vilket man alltså slipper vid en rätt inställd dos.
Idag tackar jag gudarna för en såpass kunnig läkare avseende medicinering. Utan honom vete tusan om jag fungerat idag? Nu har jag även senare lärt mig att just Metamina verkar fungera allra bäst för många med en samtidig Asperger syndrom.
Hur lätt hade de inte varit att ge mig för låg dos, neka mig att fylla på/öka dos när jag behövde o.s.v. Effekten hade då varit katastrofal och jag hade garanterat valt att vara omedicinerad framför en medicinering som kunde förvärrat livet periodvis varje dag.
Nu undrar jag kanske inte helt osökt hur många har gett upp medicineringen pga okunskap från behandlande läkares sida? Personer som egentligen med rätt kunskap om hur man ställer in den verkligen kunnat gynnats? Jag tror de är MÅNGA!!
Avseende medicinering så finns det en poäng med att ha specialiserade läkare/team (privata eller offentliga) för personer med ADHD/AS som verkligen KAN sin sak. Allt annat är en ren katastrof egentligen.
Det finns fördelar med centralstimulerande behandling som varit avgörande för mig. Fast som med allt annat finns det även nackdelar. Min kreativitet blir dämpad, mina muskler misstänker jag påverkas negativt och det tar givetvis på kroppen när man upphöjer den till en kapacitetsnivå jämför med vad den egentligen klarar av (även om jag inte vet vidden av sådant ännu). Men i detta läget väljer jag mellan pest och kolera. Att få fungera och kunna arbeta och att ibland t.o.m. klara av delaktigheter som jag förut bara kunde drömma om är väl värt medicineringen. Det är inte ens en jämnvikt likt pest eller kolera. Jag skulle idag aldrig velat vara utan min medicinering. Även om det inte är en mirakelkur och det enda jag behövde. jag behöver också en samtidig struktur och självkännedom i mitt liv.
Såhär i efterhand kan jag också lägga till fyra andra saker som verkligen fascinerat mig. Min extrema impulsivitet är i det närmaste helt borta. Nu är jag bara hyfsat impulsiv vilket jag klart kan leva med lättare. Det svåra försvann egentligen nästan med första tabletten. Den diffusa oro som jag innan medicinering kände (ibland utan att ens kunna hitta en anledning) försvann också med första tabletten. Jag har heller knappt någon lust att dricka alkohol. Jag har ju aldrig druckit några mängder men nu är det störtlöjligt lite jag dricker. Nästan så jag tycker att jag bör dricka lite mer...För hälsans skull. En sista bra sak. Medicinen HJÄLPER mot mina perceptionsstörnigar. Framförallt påtagligt avseende ljud just för mig. Det är det jag ser mest skillnad på (även de andra sinnena hjäls av medicinen).
Jag hade iallafall inte ens arbetat utan den. Frågan är faktiskt hur jag mått idag om jag inte fått en diagnos och medicin? Det är något jag inte ens törs tänka på men hemlös, utan arbete och psykpatient ligger väldigt nära till hands...
Jag önskar väl egentligen att jag slapp ta den. Precis som en epileptiker eller diabetessjuk inte heller vill behöva ta sin medicin. Fast det är nog inte så att jag någonsin kommer kunna vara helt utan den. Förhoppningen om minskade doser succesivt är redan ett faktum men helt utan den, en längre tid, bör jag nog inte vara. Utan tidsperspektiv förändras t.o.m. verklighetsuppfattningen (även om det inte är så påtagligt för en omvärld). Har man en gång förstått vad en sådan sak betyder (alla stressymptom ökar samt tvångsbeteenden ökar markant) så vill man aldrig dit igen.
Idag är dock doseringen klart minskad. Jag verkar inte behöva lika mycket även om jag ännu har relativt hög dos fortfarande.
P.s. Nu är vi alla med ADHD olika och för en del ser det säkert inte alls ut så här. Fast jag kan egentligen bara berätta hur det varit för just mig. För det är det enda jag är säker på.
Sommarhälsningar
Lotta
Tänker att det var ju lite synd att jag inte fick medicinera mot min ADHD som yngre. Kanske hade mitt liv varit mer stabilt då? Mitt liv har varit bra men sträckvis varit extremt ojämt och det har tagit av min energi på ett ibland obarmhärtigt vis.
Den första dagen jag tog centralstimulerande medel fattade jag nog inte vidden även om jag direkt förstod att detta var något stort. Jag kände mig plötslig pigg, kapabel och handlingskraftig, vilket var ovanligt till vardags för mig. Livet kändes liksom klarare och med risk för att detta låter konstigt, så var det som om jag såg färger tydligare t.o.m. Det var inte så suddigt längre helt enkelt. Men när medicinen gick ut så somnade jag... och nu kommer jag till det jag funderat på så länge...
Det tog mig tre månader att ställa in Concerta (som var det första preparat jag använde). Det var ett rent helvete dessutom. Jag tyckte läkaren var underlig som vägrade att tala om vilken dos som jag skulle ta överhuvudtaget mer än den lägsta ingångsdosen. Jag ville gärna ha en noga utarbetad plan på upptrappning och en exakt dos som sedan skulle passa just mig. Vad han redan visste var att den dosen existerar inte utan är extremt individuell. Varje dag fick jag fylla i ett papper på hur jag mådde, hur och när jag fick en rebound-effekt (den effekten man får när medicinen går ur och som kan ge värre symptom än man vanligtvis har omedicinerad t.o.m.) Just denna rebound-effekt gav för mig en tydlig hänvisning att jag behövde mer medicin. Då behöver det fyllas på.. Rebound är INGEN lek. Den är hemsk.
Concerta skulle fungera LÄNGE sades det och det visade sig i mitt fall inte stämma ett endaste dugg. Så är det säkert för de flesta men Så var det inte för mig...Tog jag medicin på morgonen så var den overksam vid 12-13 på dagen. D.v.s. ca 5-6 timmar senare. Inte speciellt praktiskt om man arbetar med utmanande elever, vilket jag gjorde på den tiden. Mest för att jag höll ju på att somna ibland, blev rörig men också för annan reboundeffekt, att bli extra lättretlig. Det var ju uteslutet med mitt yrke. Att med affektsmitta dra igång sin egen elevgrupp är ingen bra idé. Ganska snart så fick jag fylla på med Concerta mitt på dagen samt även öka morgondosen. Problemet var bara att om den ökades för mycket på morgonen (för mig från 36 mg och uppåt) så blev jag ju snarare speedad och darrig initialt samt var nästan "väck" rent mentalt. Helt utan kontroll ibland t.o.m. vilket ju var det motsatta syftet. Dessutom gick ju medicinen jag tagit på eftermiddagen ur redan vid 18-tiden på kvällen. Lagom till när jag kom hem och skulle vara en tålmodig och rar mor...*harkel*.
Jag började istället fylla på morgondosen (Concerta - som är metylfenidat) med Ritalina (samma sak men mer snabbverkande) från lunchtid. Läkaren ville helst inte att jag skulle ta en kvälldos då det påverkar insomningen negativt för många (och jag redan sedan många, många år hade problem med just insomningen). Men det var ju omöjligt om jag inte skulle vara en rent grotesk mor var kväll vilket blev ett faktum under en kort tid då jag var utan medicinering den tiden helt enkelt. Det var obehagligt att känna att man betedde sig som en riktig "Ragat-mamma" och inte hade en tillstymmelse till impulskontroll plötsligt. Jag sade ifrån på skarpen för mina egna barn var faktiskt viktigare än jobbet, när det kom till kritan. Då gick jag över helt till Ritalina för att själv kunna reglera så jag inte fick någon rebound alls och tog alltså även en kvällsdos för att kunna vara en bra mamma samtidigt. Som mest var jag uppe i 10-12 tabletter, extremt krävande och långa arbetsdagar (nomalt var doseringen 8-10 tabletter). D.v.s. Ca 100-120 mg vilket var vad jag behövde en anstängande dag. Jag har sällan vägt över 50 kg bör tilläggas.. Nu FUNGERADE jag!!!! Jag fick ingen maxgräns på hur mycket jag skulle ta utan jag skulle ställa in själv (i samråd med läkare förstås men då ofta i efterhand t.o.m. Fast vi sågs ju extremt ofta å andra sidan).
En alternativförklaring till min reaktion på Concerta kan också vara att det jag upplevde var att jag fick för mycket medicin den tidpunkten av Concertan? Effekten är snarlik en rebound faktiskt. Utsöndringen av Concerta är nämligen på topp just den tidpunkten... Oavsett vilket så fungerade det inte och jag tror mer på alternativ ett med tanke på hur hög dosering av Ritalina jag senare hade.
Att i detta läget drabbas av ett uppehåll (p.g.a. att man, som många berättar för mig, inte får sin medicin i tid för läkar- eller eller licensansökningskrångel) är INTE att rekommendera. Då får man ibland börja om från början. Jag är mycket glad att jag slapp det iallafall.
Jag kunde arbeta och vara mamma samtidigt. Jag klarade av socialt umgänge lättare(även om just den biten inte var den största skillnaden jag märkte tyvärr liksom mentaliseringen vilken förändrades enbart delvis). Det var dock ändå ett smärre mirakel faktiskt!!! De exekutiva funktionera blev påtagligt förbättrade och med en samtidig arbetsminnesträning ökade arbetsminnet dramatiskt. Jag fick dessutom ett tidsperspektiv. Ett sådant hade jag nog aldrig haft förut..inte i jämförelse med det jag nu fick iallafall.
Någon ökad mentalisering blev det givetvis. Jag hängde med lite mer och kunde säga ifrån mer. Jag läste sociala situationer lättare eftersom det inte gick lika fort i huvudet längre. Det var inte lika suddigt även där. Tyvärr gjorde det ju inte att jag automatiskt förstod allt VAD folk menade ändå eller vad de ville med sina kommentarer. men jag hängde med tillräckligt m,ycket mer för att nu för första gången inse vad jag också missat. Jag har ju ett utmärkt långtidsminne och nu började jag också känna en sorg för det jag tidigare missat. Sorgen i detta läget talar få om och är något jag anser behöver uppmärksammas mer och tas på allvar. Jag minns några veckor där då jag var mycket ledsen och jag är tacksam för en tät läkarkontakt i det läget. Detta gjorde att jag kunde prata mig igenom detta ganska fort och gå vidare med mitt "nya" liv.
Den första tiden när jag ställde in träffades vi, som sagt, ovanligt ofta. Nästan en gång i veckan t.o.m. doktorn och jag. Jag minns irriterade samtal där jag skällde på honom och tyckte han skulle tala om minsann vilken dos jag skulle ta. Han kunde ju det här och var väl faktiskt läkare, gudbevars? Hur lång tid skulle detta ta gentligen? Det blev ju nästan värre än innan ibland... Det skulle vara lättare för mig, ansåg jag då om jag fick allting serverat men jag hade fel. Han hade helt rätt i att det var jag själv som kunde märka vilken dos jag behövde. Jag var experten på min egen inställning. Han hade ju dessutom en god koll i dagliga anteckningar från mig samt regelbunden testning via webben. Senare när även släktingar diagnosticerats och ätit samma preparat har jag insett att förbränningen i just min släkt verkar vara mycket hög. Även mycket unga släktingar har haft mycket höga doser av Concerta/Ritalina.
Sedermera infördes även blodtryckskontroller och än idag (jag började medicinera 2003) gör jag regelbundna tester på nätet för att mäta effekten av medicineringen.
Det fanns en effekt av Ritalina som jag ogillade (detsamma gäller egentligen Concertan). När medicinen gick in i kroppen upplevde jag det som en kick-start (jag menar inte som en drogeffekt eller uppvarvad utan mer som en snabbare aktivitetsökning än kroppen hängde med i) och jag gick upp i aktivitet ganska markant och plötsligt. Tvärtom när den gick ur och lägg då till en rebound-effekt också. Jag kunde faktiskt somna ibland också. (Då var jag ju iallafall inte elak och fräste åt någon) Lite opraktiskt, minst sagt...
Jag började istället med Metamina (dexamfetamin) för att se hur det preparatet fungerade och Hallelujah!! Det hade samma positiva effekt som Ritalina fast utan de obehagliga upp- och nedgångarna (nackdelarna). Har man ADHD så är ju upp- och nedgångarna inte direkt det man är ute efter. Det är ju de samma man faktiskt vill slippa. Inte öka med en medicinering.
Ja, vad är då det bästa råd min erfarenhet har att förtälja? Jo, tricket är att hela tiden vara medicinerad under vaken tid (eller tid där jag verkligen behöver vara medicinerad snarare. Är jag ensam på en skärgårdsö behöver jag ju inte medicin i samma utsräckning som om jag ska träffa människor eller lever där vardagskrav existerar). Att aldrig hamna i en rebound igen vilket man alltså slipper vid en rätt inställd dos.
Idag tackar jag gudarna för en såpass kunnig läkare avseende medicinering. Utan honom vete tusan om jag fungerat idag? Nu har jag även senare lärt mig att just Metamina verkar fungera allra bäst för många med en samtidig Asperger syndrom.
Hur lätt hade de inte varit att ge mig för låg dos, neka mig att fylla på/öka dos när jag behövde o.s.v. Effekten hade då varit katastrofal och jag hade garanterat valt att vara omedicinerad framför en medicinering som kunde förvärrat livet periodvis varje dag.
Nu undrar jag kanske inte helt osökt hur många har gett upp medicineringen pga okunskap från behandlande läkares sida? Personer som egentligen med rätt kunskap om hur man ställer in den verkligen kunnat gynnats? Jag tror de är MÅNGA!!
Avseende medicinering så finns det en poäng med att ha specialiserade läkare/team (privata eller offentliga) för personer med ADHD/AS som verkligen KAN sin sak. Allt annat är en ren katastrof egentligen.
Det finns fördelar med centralstimulerande behandling som varit avgörande för mig. Fast som med allt annat finns det även nackdelar. Min kreativitet blir dämpad, mina muskler misstänker jag påverkas negativt och det tar givetvis på kroppen när man upphöjer den till en kapacitetsnivå jämför med vad den egentligen klarar av (även om jag inte vet vidden av sådant ännu). Men i detta läget väljer jag mellan pest och kolera. Att få fungera och kunna arbeta och att ibland t.o.m. klara av delaktigheter som jag förut bara kunde drömma om är väl värt medicineringen. Det är inte ens en jämnvikt likt pest eller kolera. Jag skulle idag aldrig velat vara utan min medicinering. Även om det inte är en mirakelkur och det enda jag behövde. jag behöver också en samtidig struktur och självkännedom i mitt liv.
Såhär i efterhand kan jag också lägga till fyra andra saker som verkligen fascinerat mig. Min extrema impulsivitet är i det närmaste helt borta. Nu är jag bara hyfsat impulsiv vilket jag klart kan leva med lättare. Det svåra försvann egentligen nästan med första tabletten. Den diffusa oro som jag innan medicinering kände (ibland utan att ens kunna hitta en anledning) försvann också med första tabletten. Jag har heller knappt någon lust att dricka alkohol. Jag har ju aldrig druckit några mängder men nu är det störtlöjligt lite jag dricker. Nästan så jag tycker att jag bör dricka lite mer...För hälsans skull. En sista bra sak. Medicinen HJÄLPER mot mina perceptionsstörnigar. Framförallt påtagligt avseende ljud just för mig. Det är det jag ser mest skillnad på (även de andra sinnena hjäls av medicinen).
Jag hade iallafall inte ens arbetat utan den. Frågan är faktiskt hur jag mått idag om jag inte fått en diagnos och medicin? Det är något jag inte ens törs tänka på men hemlös, utan arbete och psykpatient ligger väldigt nära till hands...
Jag önskar väl egentligen att jag slapp ta den. Precis som en epileptiker eller diabetessjuk inte heller vill behöva ta sin medicin. Fast det är nog inte så att jag någonsin kommer kunna vara helt utan den. Förhoppningen om minskade doser succesivt är redan ett faktum men helt utan den, en längre tid, bör jag nog inte vara. Utan tidsperspektiv förändras t.o.m. verklighetsuppfattningen (även om det inte är så påtagligt för en omvärld). Har man en gång förstått vad en sådan sak betyder (alla stressymptom ökar samt tvångsbeteenden ökar markant) så vill man aldrig dit igen.
Idag är dock doseringen klart minskad. Jag verkar inte behöva lika mycket även om jag ännu har relativt hög dos fortfarande.
P.s. Nu är vi alla med ADHD olika och för en del ser det säkert inte alls ut så här. Fast jag kan egentligen bara berätta hur det varit för just mig. För det är det enda jag är säker på.
Sommarhälsningar
Lotta
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)