Nu när jag äntligen äntrat den fantastiska 2011 så var det dags för årets nya målformuleringar. Om man gör dessa skriftligen så brukar de ha en avsevärt bättre effekt faktiskt. Att verkligen tänka till är nyttigt. Är målen bra för mig? min omgivning? och för hela världen? är viktiga frågor man också måste ställa till sig själv. Är det värt det? Visualisera dina mål. Hör de, se dem, lukta, känn och smaka på dem. Se dig själv vid målet. Lägg ner lite extra tid på att verkligen se dig där, känn känslan och njut.
Well..here it goes (en del kanske är något överdrivet men drömmar är bra att ha - en del slår nämligen in).
I år har jag som mål att ge ut två böcker. Den ena är en fortsättning på "Tänk om". Arbetsnamnet är "Tänk om - en gång till...". Den handlar om hur man arbetar med människors styrkor "på riktigt" samt hur man visualiserar det där osynliga sociala kittet som t.ex. sociala hierarkier.
Den andra boken handlar om vikten av ett mindre socialt nätverk på nätet. Om dess betydelse för en grupp människor under över 10 års tid. Den heter "Babbel - på liv och död". Den sistnämnda skriver jag inte själv utan vi är flera inblandade.
Jag ska även presentera två sorters föreläsningar under detta året. Den ena är en uppfräschning (och en kombination av mina tidigare) "Hjälp! Hur gör man"-versioner och den nya heter "Hur får man en kompis då? De ska bli det bästa jag gjort på en scen. Det kommer hända nya, bra och helt oväntade saker för publiken i år.
Andra mer personliga mål är att jag ska få ett privatliv som både är friskt och fyllt av kärlek tillsammans med min partner. Jag kommer även få se mina söner må bra och själva kunna formulera sina livsmål. Därmed kommer de prestera vad helst de önskar.
Jag kommer helt enkelt ha ett väldigt bra år!
Julhelgen och Nyåret kommer 2011 att spenderas på Kuba. Ingen julstress kommer infinna sig alls och julklapparna skippar vi detta år. Man kan ge gåvor när man känner för det faktiskt. Om man nu har den möjligheten. En värdefull gåva kan faktiskt vara en sten (diamanter är också stenar). Jul är nog rätt tramsigt egentligen nu när barnen är så stora och faktiskt föga intresserade.
Jag avser att inte bränna ut mig någonsin mer och kroppen blifver bara vackrare och vackrare för var dag.
Världen terrorister tar sitt förnuft till fånga och börjar meditera istället. Världens makthavare slutar att bara se pengar och makt som sina enda drivkrafter och satsar istället på socialt företagande.
Världens befolkning inser under året att de du gör mot andra gör du
egentligen mot dig själv. Vi är ju att bara en liten del av samma sak.
Hur svårt kan det egentligen vara att skona vår miljö och behandla andra som du vill bli behandlad själv? Inte så svårt..så 2011 gör vi det.
Har du något emot ovanstående så ombedes du skriva till gnallspik@lottaabrahamsson.com istället för att förpesta kommentatorsfältet.
Gott Nytt År
och ha ett himla bra sådant!!!
5 kommentarer:
Önskar dig ett riktigt GOTT 2011! Kommer att hålla utkik efter din föreläsning "Hur får man en kompis då?" och rekomendera den till barnens lärare.
Tycker att du slår huvudet på spiken i ditt blogginlägg,hur svårt kan det egentligen vara? Att göra gott, måna om varandra och vår miljö torde vara ganska enkelt om vi alla hjälptes åt!
God fortsättning!
Det låter som du har din närmsta framtid utstaked med många mål att uppfylla. Vad skönt det måste kännas att hitta en plats i livet där man trivs, vet vad man vill och vad man ska göra.
Sista stycket är väl en förhoppning som vi är många om...hoppas att du får rätt i det, dt vore ju alldeles underbart//Godnatt & sov Gott, Lena
!
Hej! Ville bara skriva en rad... Såg dig i ett inspelat inslag från tv4, hittade inslaget på länk från en blogg.
Att se dig öppnade mina ögon! Så "normal", så "smart"...inte alls vad man tror asperger/autism/adhd är. Det fick mig att inse att man tror så himla mycket, men egentligen inte vet nåt alls. Att se dig fick mig att vilja veta mer och jag har nu läst en del. Förstod att jag skulle bli förvånad över ganska mycket, men hade inte räknat med att känna igen MIG SJÄLV så brutalt...
Jag blir snart 42 år. I 10 år har psykiatrin haft mig i sitt grepp. Elbehandlingar, litium, listan är lång... Till sist tänkte någon till...ADD blev resultatet nu före jul. Väntar på medicinering...men inom mig har det molat en tvivlan, inte på add/adhd - det är jag! Men nåt annat, nåt jag inte kan sätta fingret på. Nåt stämmer ändå inte... Man funderar själv vad det är som är så fel, varför klarar jag inte livet. Asperger/autism har jag aldrig ens reflekterat över, jag är ju ingen "Rainman". Trodde jag visste så mycket men egentligen har jag missat det allra mest uppenbara! Det känns ledsamt...
Jag vet alltså inte om jag har asperger upptill add'en...känner bara så väl igen mig. Ska fråga doktorn, men fasar för det för jag har så svårt att kommunicera verbalt. Kommer han att tycka att jag suttit och läst på, kommer han att tycka att jag letar diagnos och lagt mig till med symptom...miljoner "tänk om" susar genom huvudet...
Önskar dig allt gott - du har gjort skillnad i mitt liv!
Hälsningar från en som inte vet vem hon är...
Lycka till med att finna dig själv. Oavsett diagnos faktiskt.
Det viktigaste är inte vad den heter utan att den ger en självkännedom tycker jag. Just vid ADHD kan medicinering dock vara bra för många. Iallafall var det så för mig och då är det ju strålande med en diagnos. Så man kan uppnå sina mål och drömmar lättare.
Men en medicin eller diagnos löser ju inte allt. Det är inget trollspö och det var en resa mot självkännedom som inte var helt lätt. Men väl värt den samma. Det är inget som kan hjälpa oss mot det man redan varit med om. Men man kan lära sig att leva med sitt förflutna, acceptera att det var så då, gå vidare med nuet och kanske få hjälp med sitt fortsatta liv däremot. Medicin fungerar inte på alla men det är värt att pröva tycker jag. Om man har ADHD (eller ADD som du) och läkaren föreslår det.
Lycka till oavsett!!!
P.s. Det är förresten självklart att människor med neuropsykiatriska diagnoser kan vara helt olika. Precis som alla andra människor. En del har enorma svårigheter och andra mindre. Vi är olika helt enkelt.
Tack för att du tog dig tid att svara, det betyder mycket!
För mig är diagnos en vägvisare. Med diagnosen följer verktyg till bättre förhållningssätt, bättre förståelse, det blir andra spelregler om man vet vad som är problemet. Logik; typ "-ah, nu har vi hittat ett hjärtfel här på dig. När man har sånt har det visat sig att det är bra att göra si... eller så...".
Vet jag vad som är "fel" kan jag själv påverka, istället för att famla i blindo...
Förstår att jag måste bestämma mig för att acceptera det jag varit med om! Det svåra är dock att acceptera att det fortfarande pågår, att psykiatrin tycks vara så huvudlös, inkompetent och lam. När långt om länge utredningen var klar och jag fick min diagnos föll så enormt mycket på plats! Jag kände att jag ville veta mer, lära mig, förstå! Få kunskap för att kunna ta kontroll och ta ansvar för att bli bättre och komma på benen, slippa ha en havererad ekonomi och sova jämt. Så jag ställde frågor. Doktorns svar blev att detta (add) var "nytt" för henne. Arbetsterapeutens svar blev att hon "inte vet så mycket" men hon menade att jag var ju duktig på internet och kunde ju "goggla" för att lära mig mer... Dead end, jag skulle vilja ha folk runt mig som vet MER än mig...
Nu har jag tjatat mig till att få bli överremitterad till neurpspykiatrin, psyk visste inte att man kunde göra så med utredda patienter och det var många suckar innan de fick tummen ur att kolla. Där finns utbildningsdagar och jag hoppas att jag kan hitta ett bollplank hos dom så jag kan börja hantera groparna i livet och ta vara på de positiva sidorna.
Men så kom ju den här igenkänningen i Asperger in i bilden...räcker det att "känna igen" sig för att kunna be om utredning? Och hur kan dom ställa diagnos - var går gränsen mellan "naturliga avvikelser" och högfungerande neuropsykiatriska problem? Förmodar att man ska ha betydande problem för att det ska bli en diagnos men hur gör man då när man som mig spelat teater hela livet för att passa in och dölja problemen? Jag orkar inte längre, det är bara en utförsäkrad intighet kvar (ska dock få sjukskrivning igen) men andra går ju också in i väggen utan npf-problem...
Hälsningar från den vilsna...
Skicka en kommentar