Läste ett inlägg av David Eberhard som publicerats på
Newsmill.
Provocerande inlägg men jag tycker det är bra att han skriver det.
Så folk kan svara.
Först blev jag ledsen över hans inlägg och t.o.m. arg. Det kändes
som om han förringade mitt liv och de svårigheter det faktiskt medför.
Man koketterar inte för att man klarar av att sitta i en TV-soffa för
att man råkar ha en diagnos. Inte för jag vet vem han avser
och det är nog knappast jag (eftersom jag inte suttit i en TV-soffa
på de senaste två åren) men oavsett vem han menade så funderade
jag på om han skrivit samma sak om en person som hade en
benprotes? Kokettera inte i TV. Du har ju ben nu.
Allt är inte som det ser ut. Lika lite som vi ser ev.
skavsår eller infektioner under byxan hos den med benprotes lika
lite ser vi på ytan alltid hos någon med en dold funktionsnedsättning.
Jag kände inte igen mig i vad han skrev. Jag blev mest ledsen och
tänkte på allt som gått snett. På allt som jag helst velat glömma.
Det har verkligen inte varit vackert alltid... Allt jag helst undvikit med
en tidig diagnos och med medicinering långt tidigare. Jag kunde
inte förstå hur han kunde skriva som han gjorde. Vad var hans syfte?
Jag förstod verkligen inte.
Då förstod jag plötsligt David Eberhard bättre. Mycket märkligt.
Ty det trodde jag aldrig att jag ens skulle göra när jag läste hans
inlägg första gången.
Där i inslaget sitter en man med ADHD och påstår att diagnosen
aldrig varit ett problem för honom utöver att andra tyckte att han var
"udda fel". Han har mest varit en duktig entreprenör och allt blev
riktigt bra när han blev vuxen. En annan man med dyslexi anser
att det gjort att han kunnat göra vad han vill i livet där han varit
framgångsrik i t.ex. näringslivet som t.ex. VD.
Men stopp nu!!! Jag har levt med en man som inte ens hade dyslexi
utan bara den underliggande diagnosen läs- och skrivsvårigheter.
De problem jag såg hos honom och hans kamp för att kompensera
var inte alltid bara positivt. VD? Jaha..det har jag också varit.
Projektledare, country manager och drivit igång ett antal företag
också. Framgångsrik på ett yttre sätt.Visserligen har mitt annorlunda
sätt att tänka givit mig många goda idéer. Jag har haft turen att träffa
på rätt människor och med min impulsivitet och nästan totala
avsaknad av rädsla för auktoriteter kunnat säga rätt saker till rätt
personer vilket gett mig många fördelar i livet.
Det är t.o.m. av YTTERSTA VIKT att arbeta med människors
styrkor. Något jag nu i snart 7 års tid inte gjort annat än bl.a. föreläst
om samt faktiskt även skrivit en bok om. Att arbeta med människors
styrkorär ett utmärkt och framgångsrikt sätt att få människor att må bra.
Att må bra är i sig faktiskt ofta en förutsättning för det vi kallar
"framgång" (hur den ser ut/önskas vara torde vara mycket
individuellt).
Det är inte heller utan anledning jag använder mig av Salem al
Fakirs fantastiska text vareviga föreläsning. Den som bl.a. lyder:
"I've gotta go my own way. Whatever they say I should do.
Keep your faith in me and I shall do what's right. I'll show
what I've got inside."
Men...det är inte det ENDA jag berättar. Jag berättar också om
vad som inte fungerar. Vad andra INTE ser.Vad som är skillnaden
på att t.ex. ha en s.k. ADHD-personlighet och att ha en verklig
ADHD. En "släng" av ADHD hör jag det ibland uttryckas som
också. Det oroar mig och jag önskar faktiskt att vi inte utvattnar ADHD-
diagnosen mer nu. Den är allvarligare än det lät i ovanstående inslag
i SVT:s morgonsoffa. Betydligt allvarligare. Livsfarlig ibland.
Det ÄR viktigt att vi höjer statusen för psykiska diagnoser och för
funktionsnedsättningar. Det är ett faktum att de flesta svenskar
inte vill ha en person som varit inlagd på en psykiatrisk avdelning
som barnvakt till sina barn (detta visar en svensk undersökning).
De värderingar som råder i samhället idag är tuffa och utesluter
många ur gemenskapen.
Det är också viktigt att lyfta fram positiva förebilder men låt dem
för all del vara adekvata. Det är inte lätt att ha ADHD och man
har inte bara fördelar av det. Är det så har man troligtvis inte ens
ADHD, i mina ögon.
Så nu tackar jag David Eberhard för möjligheten att få förklara
mig lite närmare för er alla, vad ADHD innebär i verkligheten.
Så verkligen ingen TROR på den snygga ytan
jag blivit expert på att visa upp eller det som ibland visas upp
på TV (i ofta senare klippta inslag dessutom). Av ren
självbevarelsedrift undviker många att berätta det negativa.
Förandra kan det vara en ren revanschlusta som gör att de bara
visar det positiva. Då som ett resultat av år av mobbing.
En del är kanske bara ovana vid media? De flesta förstår kanske
inte ens effekten av sin medverkan i media och vikten av vad man
säger och speciellt hur media framställer det. Hur sådant senare
kan avspegla sig i samhällets värderingar.
I detta fallet kan faktiskt effekten bli att människor tänker
att "Det där med ADHD verkar inte så farligt. Bara att de skärper
till sig lite så blir de lyckliga och framgångsrika som vuxna..
och någon amfetaminbehandling behöver de inte...för det har jag
läst någonstans att det är farligt och jag har förresten läst i tidningen
att någon sagt att ADHD inte ens finns..."
Inget kunde vara längre från sanningen om ADHD för mig.
Personligen tror jag inte folk (när de ser mig idag) kan förstå
hur illa däran jag var i början av 2000-talet (eller periodvis som
yngre i t.ex. gymnasieåldern). Kanske viktigt att
tydliggöra det mer? Det var bra att Herr Eberhard får mig till det.
Jag vill nämligen berätta hur jag blev klart prepsykotisk av stressen
av att ha t.ex. ADHD och hur livet bara rörde till sig och de ENORMA
konsekvenser det faktiskt fick. Hur jag höll på att blir både vräkt flera
gånger, förlorade försörjning utöver existensminimum och hur jag
samtidigt drog på mig stora skulder (betalda idag men det tog ÅR att
betala och få med en normal inkomst hade ens kunnat betala av dem).
Hur jag inga vänner ALLS haft under långa perioder och ingen nära vän
alls hade för det allra mesta. Hur oförstådd jag var och faktiskt än idag är
av både en del släktingar och bekanta. Hur mycket jag själv missförstått.
Än mindre förstod jag och kände mig själv så jag bättre och medvetet
kunde kompensera mina svårigheter som idag gör (med stor precision
dessutom).
Varför har de flesta vuxna utrett sig för t.ex. ADHD? För att livet
faktiskt inte fungerade ALLS avseende t.ex. vardagen. För att vi inte
ens kunde få till enkla middagar än mindre handla regelbundet, sköta ett
jobb eller ha någon fungerande relation knappt alls. För att den vanliga
psykiatrin inte kunde hjälpa eller faktiskt förstod ett dugg.
Jag kompenserade länge med pengar. Det såg inte så bra ut under ytan
bara...inte så att det var regelrätt misär alla dagar men jag fick inte
till rutiner som människor mer automatiskt klarar. När pengarna tog
slut blev problemen mer riktigt akuta, uppenbara samt fick negativa
konsekvenser som många inte ens kan drömma om. När livet pressar
på av andra orsaker så fanns inga marginaler av kraft till sist.
Det höll bara så långt. Inte en sekund till. Det må se snyggt ut idag utåt
men de som känner mig/lever med mig vet hur jag kämpar för de dagar
jag visar upp mig utåt. Långt ifrån så många dagar/tillfällen som mina
jämnåriga normalt orkar. Dessemellan sover jag mycket...eller får inte så
mycket vettigt gjort alls (och med det menar jag i princip INGENTING).
Jag kan tycka att Ebenhardt gör en insats av något slag som värnar om
att diagnoserna inte urvattnas.
Men han glömde en sak. Det är hur andra nu kan uppfatta det just
han skriver. Att personer kanske tolkar även hans inlägg som att
människor med en verklig ADHD bara koketterar och vill ha
uppmärksamhet och inte har reella svårigheter bakom en snygg yta.
Även det han skriver gör att en allmänhet påverkas.
De som inte verkligen vet skillnaden på "drag av ADHD" och en riktig
sådan (de allra flesta) gör det enkelt för sig. De kanske tror att de flesta
med en diagnos som kan tala, arbeta och föra sig utåt sätt egentligen
inte har några problem.
Det är inte sant. Mannen med ADHD på TV t.ex. Om man lyssnade noga
på vad han sade så berättade egentligen också en helt annan historia. Om
att han blivit mobbad, oförstådd, tyckte att skolan var ett "helvete"
och dessutom ganska klart beskriver en impulsivitet som jag
omöjligt kan tro alltid varit enbart positiv (min tolkning..inte en
sanning). Jag, som vet vad ADHD innebär kan knappast tro att han haft
ett liv helt utan problem. Jag såg det. Rätt eller fel så var det vad
just jag såg. Vad såg du?
Sedan en liten avslutning som jag tycker är viktig.
De som fortfarande befinner i det skick jag var de åren kring min diagnos...
de KLARAR INTE att sitta på TV och tala för andras räkning.
Det krävs en behandlad patient och en mer symptomfri person för det.
Som kanske svarat på behandlingen. Som mår hyfsat bra och dessutom har viss
distans. Personer som kanske har en genuin önskan att berätta.
Så inte andra ramlar i samma grop i onödan. En önskan att hjälpa.
Men av självbevarelsedrift kanske man väljer att inte berätta om hur
prepsykotisk eller paranoid man en gång faktiskt var... Det är inte det
lättaste att berätta.
Klart man önskar att främst de andra kunde berätta. De som har det
allra svårast. Men det KAN de inte. Därför får vi som är mer
"nästan-normala" idag i alla fall får FÖRSÖKA att kommunicera för dem.
Även om man aldrig kan tala för alla. Men idag talar i alla fall NÅGON
som vet vad det handlarom. För inte så många år sedan talade ni, som inte
ens har ADHD, om för oss HUR man skulle vara när man hade ADHD.
Ni hade fel i en hel del och dessutom generaliserade ni oss som grupp
på ett sätt jag aldrig mer vill se igen i detta land. Idag har vi en röst.
Det är på tiden dessutom,
Jag tror även att de flesta inte skulle vilja ha en diagnos ens.
Som jag, som fortfarande när "normaldrömmar" och önskade att få vara
lite beige och osynlig NÅGON gång (men det händer liksom aldrig) och
kanske inte nörda in så infernaliskt (som nu när jag korrigerat detta inlägg
under minst 4 timmars tid).
De övriga patienterna kommer alltså tyvärr ni sällan se i TV.
De tar sig nog inte ens till studion eller har inte råd att kompensera genom
att bekosta en taxi. Eller också försov de sig. För de flesta har faktiskt
också sömnstörningar
underdiagnosticeringen av t.ex ADHD. Gjord av en av
våra mest erkända på området (samt är del av hennes
doktorsavhandling), Lena Nylander.
Lotta Abrahamsson
