Föreläste i Örebro tillsammans med skådespelarna i "Autist javisst"

Jag brukar sällan tycka att skådespel/filmer om autism/AS

är sådär jättebra. Jag är väl en kräsen typ eller nåt? Eller

också är det så enkelt att jag knappt aldrig hinner se något

annat för att jag oftast arbetar själv då. Jag har inte heller

sett ensemblem i Jönköping (Freja Musikteater) ännu,

vilket jag verkligen försökt få till under åren. Men

den här gången hann jag se en annan föreställning före.

Jag vill berätta för att det jag i dag såg var så exceptionellt

bra att jag blev helt ställd. Ungefär lika ställd som jag var

första gången jag såg "Scener ur ett äktenskap" av Ingmar

Bergman och när jag fascinerat insåg hur människor beter

sig. I ett ljus som jag faktiskt kunde förstå. Naket..ärligt.

Jag föreläste för Kommunförbundet i Örebro och varvat med

min föreställning spelades "Autist, javisst" av Östra Teatern.

Manus är skrivet av Gunilla Boëthius. Jag är väl lite sen

kanske men jag har faktiskt inte sett den förut. Som sagt

så arbetar jag ofta själv när annat bra händer..eller

också sover jag/är i återhämtningsdvala.

Jag grät t.o.m. under deras föreläsning och det har banne mig

aldrig varit något som rört mig så starkt personligen på en scen

sedan jag för MÅNGA år sedan lyssnade på Helene Tranqvist

eller när jag för första gången hörde Gunilla Gerland.

Fast de gångerna grät jag inte...

Så jag rekommenderar skådespelarna, manuset och föreställningen

varmt. Ovanligt varmt...

Skådespelarna på bilden heter förresten Maria Lindström,

Petter Billengren och Joakim Sikberg. Så skickligt agerat

av dem.

Nu går jag in i grön-dvala några dagar. Bara två uppdrag kvar

nu. Sedan är jag LEDIG!!!!! Nästan overkligt. Men behövligt.

Jag glömmer det mesta just nu nämligen. Av ren trötthet?

Det sliter på alla att resa runt och jobba. För mig kanske extra

mycket? Men jag fick i alla fall skjuts hem till dörren av snälla

människor idag. Undrar om de insåg hur mycket det betydde

för mig?

Som vanligt vet jag inte vad publiken tyckte och jag har ju

heller inte sett några utvärderingar vilket faktiskt blev rätt

jobbigt just i dag. Jag borde ju bett om att få titta på dem

men det kom jag ju inte på. Jag har ingen rutin på det när

det gäller uppdragsutbildningar. Bara vid kvällsföreläsningar

via Medalgon. Blir lite trött på mig själv att jag inte frågar

om jag kan få titta lite på dem bara. Det är säkert ovanligt att

någon skulle säga nej ju... Varför kommer jag inte på sådant

i realtid FAST jag stått och sagt det på TVÅ

föreläsningar just idag. Ett irriterande faktum som jag

ständigt lever med. Mycket irriterande..

Undrar hur många jag missat att ringa/maila?? Jag vet inte

själv längre. Var snälla och hör av er igen i så fall. Jag har

inte menat att missa er. Jag är bara en ganska trött och

tankspridd kvinna.

Lotta Abrahamsson

Vägval

Hela livet är ju egentligen fullt av vägval. Både medvetna

och omedvetna. Jag satt och funderade på vilka mina viktigaste

val för livet varit och insåg att i en praktik har det mest varit

livet som helt enkelt serverat mig med saker.

Livet har inte avgjort alla mina val men en del och ibland

ser jag det som har fått en del chanser också. Om och om igen kanske? Ju mer jag

funderat kring mina vägval (både de bra och dåliga) så tänkte

jag alltid att de hade nog ändå en mening ändå. Bara att ibland har

den meningen tagit väldigt lång tid att se. Med någons slags egen mer

diffus tro på att det som sker i livet faktiskt har en mening har jag alltid haft.

Men då råkar jag ju ha en väninna som är pastor som ibland

utmanar mina tankar rejält. Det finns väl ingen mening med

allt eländigt som sker, sade hon krasst till mig. Nej, det är ju

det som varit problemet med min egen hemsnickrade Lotta-

tro. Jag hade just ingen förklaring på varför så väldigt hemska saker

skedde med vissa människor. De goda och trevliga sakerna är ju

lätta att se syftena med. De svåra kosekvenserna av vägval

man gjort (och ändå klarat av) kan man, med lite god vilja,

också se ett syfte med (mycket längre fram). Men de där

riktigt groteska sakerna. Barn som plågas, människor som

svälter, torteras och dör, de i krig och katastrofer, de som

helt oförtjänst lämnats och svikits brutalt av nära och kära,

de som mobbas och ständigt får höra sin oduglighet.

Det finns inget vettigt syfte med dessa saker i sig..

Men när du själv funnit syftet med vad som händer/har hänt dig. Själv

egentligen skapat dig ett syfte. När du valt att se en erfarenhet

som lärande eller berikande. DÅ och först då kommer syftet.

Men händelsen i sig har egentligen inget eget syfte.

Det är hur du väljer att se på det som avgör hur du sedan agerar.

Att jag flyttade till Kopparberg var mest en slump. Men att jag

skapade mig syftet med själva flytten är tydligt. Jag såg direkt vinsten i att stressen

minskade, känner glädjen över att åter ha en hund och älskar att

äga en total fristad för mig och mina närmaste (som jag kallar

"Villa Lugnet"...). Det är syften jag skapat av ett av de mer slump-

artade vägval jag gjort. Då fick mitt vägval en mening.

En himla bra sådan t.o.m.

Min cancer var verkligen inte en trevlig eller meningsfull tid

i sig. Något jag gärna undvikit. Cancer är bara dum, dödar

och oroar så många på vår jord. Men är du en av de som klarar

den och överlever så kan du skapa dig ett syfte med det också (jag är övertygas om att du kan finna syftet med att någon dör i cancer på samma sätt).

Jag fick givetvis många goda insikter om livet med cancern men

de var jag själv tvungen att finna.

Det handlar lite om hur du jonglerar livet.

Inom andra områden och även under andra tider i mitt liv skulle

jag kunna valt att se det som skett mig som oerhört negativt.

Ja, rent utav orättvist och riktigt geggigt fastna i det. Det gör vi väl lite

alla till mans alltid i en kris men tiden vi blir handlingsförlamande

och fastnar i något trist varierar mycket men hur vi väljer vi

att gå vidare? Kan vi påverka det själv? Javisst, säger min

livserfarenhet.

Jag har haft förmågan att kunna skapa syften av även sådant

där väldigt trista saker hänt. Även om det varit nära ögat att jag

misslyckats ibland så har jag ändå lyckats riktigt bra.

Ibland har jag behövt hjälp på traven av andra också. Hur jag

gjort och gör tänkte jag återkomma till i ett annat inlägg.

Men jag kan kort säga att det handlar om att skapa lycka i nuet.

DET ger syften och meningar i tillvaron, du blir lyckligare

totalt sett och du lever t.o.m. enligt forskningen längre

med ett sådant förhållningssätt.

Mina viktigaste vägval då. Jo de har varit många.

De tre viktigaste har dock varit att:

1. Välja att få mina fantastiska barn

2. Våga älska (om och om igen...) och

våga bli älskad tillbaka.

3. Vara så sann jag förmår (mot mig själv och andra)

Vilka är dina tre bästa vägval?

Lotta Abrahamsson

"Lika barn leka bäst"

De privilegierade föräldrarna utnyttjar skolvalet för att undvika kontakt med de med mindre privilegierade för sina barns räkning. Detta skriver DN om idag.  Det ska tydligen vara en "bomb" som slagit ner i skolvärlden enligt DN, sedan Skolverkets rapport "Likvärdig utbildning i svensk grundskola". Den visar att klyftorna mellan skolorna har ökat och elevsammansättningen har ökade betydelse för elevernas resultat. 


Egentligen inget nytt för någon som mig, som arbetat som lärare i mindre bemedlade och invandrartäta kommuner. Redan 1998 undrade jag när samhället jag arbetade i skulle explodera. Jag kallade det redan då en "osäkrad bomb". Sedermera har vi sett mer av denna frustrationen när elever går bärsärkagång, i kanske ren desperation över sin egen situation på sin fritid? Vi har sett det i Malmö under många år, vi såg det nyss i Tensta i Stockholm och i Rinkeby förra året där den lokala skolan brändes ner. Jag ser det i Kopparberg där jag bor. Bara på andra sätt med ett enormt ökad narkotikabruk och där ungdomarna heller inte har en barndom direkt lik den jag upplevde, i en annan då blomstrande bruksort i en annan tid.. Kopparberg är nog inte känt för sin sociala status direkt. Trots egentligen fantastiska förutsättningar är den idag en typisk avfolkad bruksort. Detta är samhällen fyllda med barn och ungdomar som jag själv kanske inte sett som det bästa sällskapet för mina egna barn (på den tiden de var yngre och omyndiga).


Dagens situation ger fattiga barn uppvuxna i sämre områden (ja, låt oss kalla dem för det de faktiskt är och inte svepa med mindre värdeladdade ord som "mindre bemedlade") allt mindre chanser att klara även skolan. Just kunskap är också en av de viktiga skyddfaktorer vi har för en framtida god psykisk hälsa. Hur lätt är det att studera som elev i ett sådant område? Hur lätt är det för en lärare att undervisa i en klass som är stökig och där delar av klassen nyligen kanske anlänt till Sverige men svårigheter med språket. Eller i en klass i vår tid där särskilda behov helst inte får kosta för de snålt budgeterande kommunerna. I kommuner som inte förstår vad lagen säger om särskilt stöd (och hur olika ett sådant kan se ut) och nu i någon slags nysprittande anda av bessparingsiver hänvisar allt till inkludering (oavsett orsak och behov). Värst resultat ser vi givetvis i de skolmijöer där de flesta sociala problem i Sverige redan existerar med råge.


Sedan kommer det intressanta. Föräldrar som är bättre bemedlade (har mer pengar eller mer kraft som föräldrar) sänder sina barn till andra skolor. Långt bort ifrån de barn de anser inte gynnar deras egna. Till privatskolor, friskolor, gymnasier i stan o.s.v. men som alla förstår så kommer långt ifrån en merpart av alla föräldrar, speciellt de i redan svåra sociala situationer, orka/ha kunskap nog att göra detta och de barnen blir kvar i den hemskola där de är inskrivna i automatiskt. Som Bo Malmberg, professor, Eva Andersson, docent, John Östh, universitetslektor (samtliga på Kulturgeografiska sektionen vid Stockholms universitet skriver på DN Debatt idag:


"När vi jämför elever som bor på samma ställe visar det sig att elever med högutbildade, svenskfödda, icke ensamstående, och icke socialbidragsberoende föräldrar är de som åker längst när de ska till skolan. Elever som tillhör synliga minoriteter, som har ensamstående föräldrar, föräldrar utan högre utbildning eller föräldrar med socialbidrag, är i större utsträckning hänvisade till den skola som ligger närmast hemmet. Skolvalet kan alltså framför allt utnyttjas av de mer privilegierade."


Ovanstående kan vi se i en relativt ny studie. "Den svenska skolans nya geografi" i tidskriften ”Journal of Transport Geography”, som analyserar vi hur långt högstadieelever i Sverige pendlar för att komma till skolan.


Författarna till den första studien undrar om inte våra skattepengar idag egentligen används till att subventionera ökad skolsegregation. Var det den effekten vi ville ha av skolpengssystemet? För tio år sedan lovades vi (av Timbro) snabba skolförbättringar i alla avseenden. Istället fick vi påtagligt sämre skolresultat och mer segregering. De enda som i nuläger egentligen tjänar på detta system är företag som lever på skolpengen (ja, möjligtvis korrupta politiker och tjänstemän också?). De kommer vara de som inför en valrörelse lobbar mest för en fortsatt skolpeng och valfrihet.


I Sverige finns det en bred enighet om att det krävs en välfungerande skola för att vi ska kunna möta framtidens utmaningar. Grundprincipen är också att all undervisning oavsett ursprung eller skola skall vara likvärdig. Vad hände med det? Vill vi inte ha ett sådant samhälle? Är det helt krasst så att 80-90-talens individualism-era svepte med oss så totalt att vi glömde de viktigare gemensamma värdena Sverige haft? Värden såsom åtminstone allas lika möjlighet till en likvärdig utbildning


Men handen på hjärtat. Hur gjorde du själv då, Lotta? Jo jag satte mina barn, redan på lågstadiet, i den på den tiden bästa skola jag kunde förmå och ha råd att sätta dem i (med hjälp av kontakter). Jag har personligen medvetet satt mina barn i rätt skolor även framledes när så funnits möjlighet. De har fått gå på "rätt" konfirmationsläger, till så stor del jag kunnat gett dem möjligheten att vistas i för framtiden "rätt" sammanhang för att jag ville deras bästa. Inte har jag satt dem i en skola i Rinkeby eller ens valt att bo där. Sådant undvek jag till varje pris. Det har också gett goda resultat. Min ena son har fast arbete sedan flera år och och den andre är kursetta på Handelshögskolan. De är helt självförsörjande. De är dessutom lyckliga och påstår sig känna sig älskade av dig, som grädde på moset. 


Men är det verkligen värderingar jag tror på eller var det bara tigermamman i mig som talade? Då för många år sedan då jag gjorde dessa val? Gjordes valen kanske för att samhället såg annorlunda ut då? Eller var jag bara en av de där mer priviligierade? Nej, under alla år var jag inte ens ett dugg priviligerad men uppfostran sätter spår. I generationer...


Jag tror att med den ökade utslagning av alla sorts människor vi sett de sista mandatperioderna och den enorma segregering jag ser idag inte går att jämföra med vad jag såg under 90-talet då mina beslut fattades. Jag hade nog fortfarande tagit samma beslut för mina barns skolgång men jag hade mer aktivt kämpat för att den allmänna standarden på alla landets skolor varit hög nog för att alla skulle kunna få chansen att bli vad de ville (och förmådde).


Alla orättvisor går inte att sudda ut men det går att jämna ut orättvisor. I dag pungslås vi dessutom på våra skattepengar som flyr utomlands och där dessa företag (som egentligen är de enda som tjänar på dagens system) inte ens alltid betalar skatt i Sverige. Vi förlorar på alla vis. Alla svenskar. Det är en så pass dålig preventionspolitik att vi faktiskt borde skämmas. Är det verkligen så att vi måste ha en statlig skola igen? Det verkar tyvärr luta åt det hållet. 


Personligen skulle jag vilja se något statligt i grunden men med valfrihet. Det är inte hur pengarna tjänas eller i vilken bolagsform jag ser som det viktigaste. Däremot intresserar jag mig mer för fördelningen av eventuella vinster. Jag vill se pengarna stanna i Sverige och gynna de grupper som behöver dem. En högprioriterad sådan grupp för mig är alla barn. De vuxna är jag inte lika kinkig med. Men ett barn väljer aldrig in i vilken familj de föds.




Lotta Abrahamsson




Bloggat om samma ämne har: 
Peter Johansson, Superpedagogen, Freddy,  och även Thomas Böhlmark (som inte tycker som jag) 

Psykiatrins skampåle - bältesläggningarna

I går läste jag följande artikel i SvD om bältesläggningar i psykiatrin.

Jag hade väl någon slags bild av att tvångsåtgärder inom psykiatrin

mest praktiseras med patienter som har vanföreställningar och när

det är en fara för deras och andras liv. De vi kallar psykotiska patienter. Det visar sig dock att den gruppen är inte ALLS den största. Det är inte alls som vi tror nämligen. Det är inte alls de mest våldsamma eller potentiellt farliga som bältesläggs. Det är väl det som är så skrämmande och samtidigt är det så viktigt att vi sprider just den kunskapen.

Till min fasa läser jag att gruppen som spänns fast då inte är den man trott. Utan den i särklass största gruppen är kvinnor under 35 år som har en instabil personlighetsstörning. Men jag undrar vilken självskadepatient eller av annan anledning orolig kvinna som primärt blir bättre av bältesläggning? Bältesläggning och behandling kan eventuellt ha med varandra att göra. OM patienten får annan vård parallellt som i sin tur också borde leda till färre bältesläggningar (eller inga alls). Tvärt emot vad statistiken alltså visar. Fungerar då ens bältesläggningar på den grupp som oftast utsätts för den? Är den ens försvarbar för den gruppen?

Värt att notera är att det inte framgår hur många patienter det handlar om SAMT att de flesta bältesläggningar som görs de facto är UNDER 4 timmar. Men VAR finns de övriga i statistiken? Det skulle för mig vara tortyr nog att ligga i bälte under bara några minuter. Det är inte helt osökt att en patient som jag själv (med Aspergers syndrom och ADHD) på en helt okänd klinik skulle kunna råka ut för samma sak. Jag känner personligen en patient som börjat med att be om ett intyg och som slutat med att få två bältesläggningar samma dag. DET är också verkligheten i Sverige idag. 

Så här skriver DN igår.

Normalt sett så läggs människor i bälte mer än 3300 gånger enligt helt nya uppgifter från socialstyrelsen. Statistiken är dock undermålig. Under de två år som systemet funnits så är underrapporteringen ett enormt problem. Sjukhuset rapporterar inte in helt enkelt, så mörkertalet är oacceptabelt stort. Tillsyn kan göras men information att att en sådan är nödvändig kräver ju att Socialstyrelsen får in siffror på att tvångsåtgärder ens sker. I praktiken kan personal använda dessa åtgärder utan att ens Socialstyrelsen känner till det. Sämst på att rapportera är Västra Götaland, vars rapportering ifrågasätts.

Statistiken ovan gäller dessutom endast de bältesläggningar som är över 4 timmar. Enligt en patient, som genomlidit ovanstående under många år, är det troligare att de flesta bältesläggningar är UNDER 4 timmar. Då kan vi räkna ut hur stort mörkertalet egentligen är.

Projektet ”Bättre vård, mindre tvång”  kan visa många exempel på 

att det går att minska behovet av tvångsåtgärder. Genom att preventivt

diskutera innan med patienter och ha gemensamma strategier har 

bältesläggning på sina ställen faktiskt halverats. Man skriver även

följande i det projektet.

"Att må riktigt psykiskt dåligt gör en människa skör och utlämnad 

åt andras omdöme. Att då medicineras, isoleras eller bältesläggas 

under tvång kan ytterligare förstärka en traumatisk upplevelse."

Ja, det är väl för väl att Socialstyrelsen precis fått regeringsuppdraget att stärka denna patientgrupps rättsäkerhet och förstärka tillsynen. Har dessa bältesläggningar blivit en vana, en rutin? Något som aldrig ens borde användas så frekvent eller ens som första insats? Har man i psykiatrin helt enkelt genom åren vant sig vid kränkande behandlingar? Det verkar gå långsamt framåt och jag måste med en viss vämjelig smak i munnen konstatera att psykiatrin uppenbarligen inte är helt med på noterna över hela Sverige. 

Det måste också kännas bittert hur man på detta sätt ändå avslöjas i en rapportering? Närdet kommer till allmänhetens kännedom att bältesläggningen inte används som svenska folket tror. Utan på en helt annan patientgrupp och det är många som vittnar om hur den används som ren bestraffning på sina ställen. Som en f.d. patient nedan beskriver så förekommer inte ens lugnande medel frekvent. 

Jag rekommenderar ALLA som arbetar där någon form av tvångsåtgärd förekommer att läsa denna boken av Bo Hejlskov Elvén. Just för att förebygga att vi ens behöver använda tvångsåtgärder. Snälla, Läs den!!! Blunda inte för verkligheten där ute. Dessa människor, som just nu i denna sekund är bälteslagda, behöver era röster och era åsikter för att vi ska få en mänskligare vård inom psykiatrin.

Nedan är en kvinnas egna ord, från senast igår, där hon berättar

för mig vad hon själv upplevt.

            
”Ärligt talat - det här är SVÅRT och gör rätt ont! Och jag är inte helt säker på att jag har den back up jag hade behövt för klara att riva i dessa sår just nu (jag backade då men följande ord kom ändå och jag har hennes tillstånd att publicera dem)”




           ”En del av min rädsla och sårbarhet handlar om just de sår som bältesläggning ger. En del sår ser man direkt och de kan bli rätt "mediala", andra sår märks inte förrän på sikt och DET skulle jag bli väldigt glad om DU bloggar om!”


            ”Vad jag menar med långdragna sår är: När bälten kommer på tal pratar man om hur hemskt det är att bli fastspänd och speciellt att man redan är upprörd och kanske i panik och blir ännu mer i panik när man sitter fast. För mig är att sitta fast med armarna bland det värsta och att ligga ner och och inte ens kunna röra armarna. Själva proceduren med att "lägga nån i bälte" beskrivs just så - men sällan beskrivs allt det våld som används för det är ju inte så att man lugnt och stilla lägger någon där...”

            ”Våldet när många människor drar och sliter i en ger skador. Själva bältet ger väl sällan skador men är man i panik (vilket man ÄR - oavsett om paniken vara orsak till bältesläggningen eller en konsekvens av bältesläggningen) drar man - eller rättare sagt jag drog och alla håll och det ger skador på de ställen där bältet sitter (handleder, fotleder, i värsta fall höfter) Efter den mest våldsamma bältningen jag upplevt kunde jag inte gå ordentligt på nån vecka pga smärtor i höfterna och hade öppna sår på både handleder och fotleder.”

”Det har också tagit många år att klara av att folk rör vid mina handleder eller fotleder. Jag gillar det fortfarande inte men blir inte lika panikslagen direkt. Men det är obehagligt. Känslan av att sitta-fast-paniken i handlederna tror jag iaf de flesta i viss mån kan relatera till.”

           

           ”Men DESSA sår talas det om ibland ...Men att det så här nästan 7 år efter senaste (sista?) bältningen gör så ont (ja, jag har en liten panikkänsla bara jag skriver det här) att tala om det eller tänka på det - DET skrivs det sällan om. Oavsett orsak till att bältet har använts kan inte det trauma det tillfogar på sikt (kan bara tala för mig själv men ...) kan inte motiveras av något!

 Men den första o största paniken drivs av nån annan mekanism som är utom kontroll. att slita och dra för att komma loss förstärker paniken att man inte kommer loss och det blir en spiral och att sedan personalen ofta har varit mer eller mindre hånfull eller hård eller avvisande och många hårda ord uttalas eller kanske ännu värre - den som ska sitta där och vaka (man får aldrig lämnas bältad utan tillsyn ) bara tiger o ignorerar vad man än säger eller är extremt avvisande spär ännu mer på utelämnadkänslan.”

            ”Den där extremt våldsamma gången blev jag så panikslagen och vrålade och slet i bältena helt utom kontroll i flera timmar tills de drogade mig. Fast det tog lång tid att verka för att kroppen var så extremt stressad. Den gången varade det i flera timmar. Och den började inte alls i våldsamhet från mig eller behov att skydda mig från mig - och som i alla mina fall kan det inte vara förenligt med att det sker så våldsamt och ofta hotfullt och med mycket hån och liknande."

            "Det värsta är är att inte ens en varsam bältesläggning hade hjälpt mig. eftersom det var bältet som skapade paniken. Jag behövde inget bälte. Inget av de tillfället som jag varit med om ca 8-10 (jag minns inte exakt) har varit motiverade efter situationen och de har heller aldrig i efterhand beskrivits som att de skulle ha hjälpt mig. Ingen av bältesläggningarna har varit över 4 timmar (ej ens rapporterbara, alltså, Lottas kommentar). Har du blivit lagd i bälte en gång så är du redan "över tröskeln" och riskerar att bli en patient som behandlas primärt med denna metod i fortsättningen. En enda gång, av de tillfällen jag beskrivit, har jag fått lugnande. Den som räddat mig många gånger har varit en överläkare. Det är vårdpersonalen och sjuksköterskorna som begår de värsta övergreppen. Det har aldrig handlat om behandling eller vård/omsorg. Det har bara handlat om bestraffning eller personalens rädsla eller oförmåga att hantera en orolig patient. 

           Att jag är orolig betyder inte att jag är våldsam".

(Bilden överst bloggen visar två personer som faktiskt arbetar för att just motverka tvång i vården. Jag hittar tyvärr inte fotografens namn men jag hittade bilden på SKL:s sidan om Bättre vård-mindre tvång")

Lotta Abrahamsson

           

Vad har du för dygder?

Jag läste nyligen en artikel av Johan Wennström i "Modern Psykologi"
och den var såpass bra att jag återger stora delar av hans text nedan
(samt lite egna funderingar).

Den positiva psykologin anser att ett liv värt att leva innefattar sådant
som engagemang, mening, positiva relationer och prestationer. Man
säger att njutning och positiva känslolägen inte räcker. Vi behöver
göra mer såsom att förverkliga oss själva, utveckla våra unika talanger,
kultivera de egenskaper som andra uppskattar och de facto åstadkomma
något varaktigt. Detta är vad vi behöver för att finna den genuina
harmonin i tillvaron enligt dess företrädare (enl. t.ex. Ed Diener
Martin Seligman och Christopher Peterson). Detta ska även göra oss
bättre rustade för att stå emot de mindre roliga tiderna som livet också
förser oss med. Det ska hålla oss mer rustade mot psykisk ohälsa.

Ja, det låter ju bra men jag kan inte låta bli att undra vad man menar
med "de facto åstadkomma något varaktigt". Måste man förändra
världen eller hjälper det kanske med att ha skapat ett barn. Det senare
torde vara varaktigt så det förslår...

Seligman har spekulerat en del kring vår ökade ohälsa och då mer
specifikt kring depressioner. Han undrar om den ökade graden av
depressioner i västvärlden kan ha att göra med att vi i allt högre
grad minskat vikten av de mer traditionella samhällsinstitutionerna
(familjeband, religion, patriotism och medborgaranda). Att vi
numera står ganska ensamma i livet. Vi har inget att falla tillbaka i
eller någon naturligt nära oss att få vägledning från? Uppbyggliga
värderingar har i samhällskulturen parallellt försvagats, enligt
Seligman. Materialismen och individualismen styr. Vi är kanske
rent utav numera ganska okunniga om vad som faktiskt har ett
verkligt värde i livet? Vi har nästan ingenting idag som hjälper oss
med t.ex normer som kan ge oss riktning och som lär individer att ta
ansvar. Många av oss har uppfostrat våra egna barn långt ifrån våra
egna faniljer rent geografiskt eller har varit ifrån våra barn merparten
av deras faktiska barndom för att vi mest arbetat. Konsekvensen
kanske är att vi lever liv som vi är missnöjda med, utan egentligt mål
och då ökar kanske automatiskt vår ångest och oro? Ser vi mindre
tydligt meningen med livet?

Seligan resonerar vidare att de allvarligaste förlusterna är våra dygder
(fanns redan under antikens Grekland). Kanske är vår utveckling
beroende på hur vi tillägnar oss goda vanor/dygder? I valfrihetens
tid finns inte plats för sådana uppfordrande och värdeladdade begrepp.

Redan på 60-talet blev dygder "omoderna" och togs över av begrepp
som valfrihet och rättigheter.

Seligman och Peterson skrev 2004 en bok om dygderna och beskrev
hur dygderna enligt dem kan kopplas med karaktärsdrag.

VISHET - Kognitiv styrka som uttrycker sig som kreativitet,
nyfikenhet och självständigt tänkande
TAPPERHET - avspeglas i uthållighet, ärlighet och mod
HUMANITET - ser vi i altruism, kärlek och vänlighet
RÄTTRÅDIGHET - uppnår vi genom att leva efter välgrundade
moraliska principer.
ÅTERHÅLLSAMHET - framträder i självdisciplin, måttlighet
och ödmjukhet
TRANSCEDENS - förmågan att känna tillhörighet med något
större än dig själv. t.ex kan vi förundras över skönhet, hoppfullhet
och tro (i olika meningar).

Om vi strävar efter att nå dessa dygder säger mer modern forskning
oss att vi uppnår såväl emotionella som ekonomiska vinster. Vi får
ett starkare förhållande till andra människor, har flow, känner en
större mening med tillvaron samt är säkrare på oss själva. Vi får
större framgång med att nå våra mål. Vi är dessutom bättre rustade
för psykisk ohälsa och verkar t.o.m. leva längre... (Sounds good to
me....)

Är du nyfiken på om du har några dygder. Pröva detta testet som
du finner hos VIA Institues on character. Vi kanske kan lära oss
att utnyttja just våra styrkor och karaktärsdrag?

Sedan kan jag ju inte låta bli att göra reflektionen att ovanstående
redan stod i Bibeln för hundratals år sedan...;)


Lotta Abrahamsson

ADHD/AS - Äntligen lite positiv media

Efter några veckors massiv mediafokus på ALLT negativ media kring 
Aspergers syndrom och ADHD var det ju idag äntligen två positiva saker 
som hände.


Först hade Expressens ledarredaktion äntligen tagit sitt förnuft tillfånga 
och skrivet en signerad ledare som närmast är en rejäl "bashning". 
Läs den här. Om scientologer och deras groteska uppfattning om 
tillstånden. Stackars barn med behov som går i deras skolor. 
Finansierade av våra skattemedel. Groteskt.


Sedan hade SVT Debatt bl.a. temat ADHD där både för mig mer 
kända personer som Victoria Qvarnström och Bo Hejlskov Elvén med 
flera jag redan var garanterad om skulle göra ett bra jobb. 
Men att David Eberhard skulle erkänna ADHD som rejält 
underdiagnosticerat TVÅ gånger var en överraskning. Vad har fått
 honom att plötsligt bli så nyanserad? Kanske har han läst den nya 
draften i DSMV? Insett det orimliga i sin ståndpunkt? Hur som så måste 
jag ge karln credit. Han gjorde något bra denna gången.
Se programmet HÄR.


Önskar er alla en trevlig helg. Själv slappar vi allt vi kan i Kopparberg 
och i "Villa Lugnet". 




Lotta Abrahamsson

Lunch med Pia Johansen och en massa tandläkargrejer..

Idag hade jag en väldigt trevlig lunch med min föreläsarkollega, Pia Johansen.
Vi har ju samma agent och talarförmedling (Medalgon Utbildning) och hade
dessutom en massa gemensamt att tala kring. Försökte lotsa lite lätt och få igång
ett bra bokskrivande till Pia. För hon har mycket att berätta och ge andra.
Idag försökte jag lotsa själv så att Pia har de allra bästaste och snällaste runt om
sig så hon kan föra ut sitt viktiga budskap på ett ÄNNU mer effektivt sätt i framtiden.

Det var en liten bonus att hon även kan där med utseendegrejer och hur man tar kort bra o.s.v. så jag lärde mig lite nya trix. Luta på huvudet och lite sånt. Numera är jag intresserad "på riktigt" av utseendet men jag är en viss novis på det. Så jag suger i mig all ny kunskap jag får.

Innan har jag varit hos en specialisttandläkare som konstaterat en pulpit (pulpainflammation) på en tand och jag sade att det lät ju mest som skit faktiskt (det rimmade).

I morgon ska jag tillbaka till min nya vanliga rara tandläkare, som är den mer estetiska av dem. Hoppas att det blir blekning i morgon som hon utlovade. Inom ett år så ska jag ha en full mun igen med fiiina tänder men redan till hösten kommer det bli en stor förändring. Så nu tycker jag mina kunder kan
boka 2-3 extra EXTRABRA betalda uppdrag åt mig så jag kan betala detta enorma munsarbete för det kostar stora summor med så dåliga tänder (tyvärr en biverkan av medicin som gör dig muntorr.) Jag ser verkligen fram emot detta.
Att få en hel och ruskigt vacker tandstatus. En livsdröm jag egentligen haft hela mitt liv...

Jo, jag hann köpa en snygg blå kjol också så jag är jättenöjd med det.

I morgon åker jag och Älsklingen till Kopparberg där vi ska viiila i flera
dagar tillsammans. Vilken lyx...Ljuvligt...

På kvällen bodde jag hos bästisen Anna Kettner i Rinkeby och gjorde en himla massa köttbullar. Har hittat en bra app, Wunderkit,  också för gemensamma vänskapsprojekt. Eller Anna snarare som talade
om att den ska vi ha..;) Hon hade rätt också.

Längtar efter Skip och att få komma hem nu...

Ha det gott alla och glöm aldrig att ni är bra precis som ni är <3


Lotta Abrahamsson